Vera Bark flyr hals över huvud från sin möhippa i det lilla samhället Hampetorp utanför Örebro. I fem års tid vandrar sedan hennes far, kriminalinspektör Kristoffer Bark, längs Hjälmarens strand, mil efter mil, i sökandet efter sin dotter. Man befarar att hon drunknat. Ovissheten tär på honom och på Veras mor som är på väg att gå under i sin förtvivlan.
Tre år efter Veras möhippa försvinner en undersköterska från samma plats. Utredningen läggs ner också i detta fall, men Kristoffer Bark får den öppnad igen som ett cold case. Den saknade kvinnan påminner på många sätt om hans dotter. Snart inser han att det finns fler samband än han först anat.
Mitt betyg: 5 av 5. Anna Jansson vet verkligen hur man skriver en bra deckare. Det är inte förrän i allra sista kapitlet som allt står klart och då har jag som läsare hunnit misstänka de flesta. Suveränt skrivet, spännande.
Kriminalinspektör Jesper Ek har blivit blixtförälskad. Men hans nya kärlek Julia är en gåta. Vad är det hon inte vill berätta? När hennes förflutna hinner ikapp har fällan slagit igen om Ek, som hamnar i en fruktansvärd knipa och inte ens kan ta hjälp av sina kollegor.
Sensommarvärmen dröjer sig kvar på Gotland. Maria Wern är på fest hos sina nya grannar i Åminne när en explosionsartad brand utbryter i ett hus i närheten. Dådet sätts i samband med en serie inbrott i sommarstugeområdet.
Det är juni i Visby. Maria Wern och hennes kollegor på länskrim förbereder sig inför sommarens invasion av festande turister. Då flödar narkotikan över ön. Ryktet talar om en stor inhemsk producent av cannabis. En ny odling, omöjlig att upptäcka.
En åldrad skolfotograf blir brutalt nedslagen i sitt hem på norra Gotland. Någon har försökt tända eld på hans arkiv. Han hittas död efter fyra dygn.
I sökandet efter den världsberömde glaskonstnären Justus Hartman lämnar Maria Wern Gotland och beger sig till Kosta Boda Art Hotel. Där gör hon ett makabert fynd – ett lik ligger nedsänkt under vatten i en utsökt glaskista. Hon inser att det finns en koppling mellan mordet och Justus försvinnande. Han var en av de sista alkemisterna, och nu vill någon ta del av den gamle mannens hemlighet innan han går i graven. Maria Wern och Visbypolisen för en kamp mot klockan i jakten på en mördare som fanatiskt följer alkemins principer.
Beslutsamt gör Frida Norrby ett veck på sin yllekjol och samlar ihop barnets kvarlevor i tyget. Hon stryker över huvudskålen. ”Du lilla, du lilla … vad gjorde de med dig?” Tyst! Är det någon där? Hon blir stående med spaden i ena handen och lyssnar. Om han följer efter henne nu är det inte längre behagligt. ”Helge är det du?” Nej, de steg hon hörde nyss var kortare och lättare. En levande människas steg.
Den gamla träporten till fängelsetornet Kajsarn i Visby står på glänt. Pojken fattar flickans hand i mörkret när den fuktiga kylan slår emot dem som ett dödens eget andetag och porten slår igen. Ingen hör deras rop på hjälp. De trevar sig fram för att inte falla ned i den mörka grottan. Mellan stenarna i muren hittar Erik en skinnpåse med en karta. I den svaga ljuslågan från tändaren ser de att den är daterad 1816. Sedan den natten har de haft en hemlig överenskommelse om att en gång fara till Gotska Sandön och gräva upp vrakplundrarens skatt. Efter trettio år av väntan och just när en möjlighet att hämta skatten yppar sig slås allting i spillror. Strax före jul hittas Erik Hansson ihjälfrusen i sin bil på riksväg 142. Brott kan inte styrkas. I ett förvirrat sinne väcks tankar på vedergällning och död för ett förlorat liv. De som orsakat så mycket lidande och skam får inte gå ostraffade.
Böcker, livet och allt där emellan 